Det började redan som liten. Jag var inte som alla andra barnen. Var helst för mig själv. Det vill säga att jag aldrig var med någon annan än med mig själv. Pappa har berättat att på dagis kunde jag kolla upp i taket vid lässtunden och vara i min egna lilla värld. Men jag kunde helt utan problem förklara för fröken vad boken handlade om. Jag var aldrig förstådd som liten eftersom varken mina föräldrar lärare eller syskon inte hade en aning om att jag hade en diagnos, även om mina föräldrar misstänkte att jag hade Asperger eftersom min bror har Autism. Jag och han var och är väldigt lika varrandra i sättet. Jag kunde lätt bli arg och hade svårt med vissa saker. När jag fick diagnosen gick jag i 2:an. Jag fick göra massa tester. Jag kommer ihåg att jag var så koncentrerad om det var psykologen som kom eller inte, för hon hade alltid klackar på skorna så jag hörde när hon kom. Mamma och pappa fick prata med någon annan och jag fick prata med Karin (Hon hette inte Karin. Kommer inte ihåg vad hon hette så hon får heta så sålänge). Efter jag fick diagnosen började mina föräldrar förstå mig mer. Jag fick också en specialpedagog som jag fick gå in till ibland. Jag fick åka till BUP och massa andra ställen och prata.
Det är tufft att ha de svårigheter jag har. Nu när jag är tonåring blir det extra tufft med Asperger. Jag har sömnsvårigheter och blir lätt deprimerad. Jag är uppväxt med att ha Asperger. Jag vet inte hur det är att vara social och utåtriktad. Jag vet inte heller hur det är att ha riktiga kompisar. Jag har lättare att få vänner på nätet än på riktigt. Jag har fått många fina vänner på 'LINE play' som finns till iPhone och kanske android. Såna som jag har ofta specialintressen. Mitt specialintresse har varit Titanic. Efter det gick jag över till musik, teater och Killinggänget. Jag tycker fortfarande om Titanic. Det är bara det att jag har bytit intresse. Jag känner mig färdig med Titanics historia. Har läst så mycket om det att jag har tröttnat. Jag har fått den informationen jag velat ha. Så är det ju med många. När man är färdig med sitt intresse byter man ju. En del har ett intresse hela livet och aldrig tröttnar. Jag trodde aldrig jag skulle tröttna på Titanic och fartyg. Men det gjorde jag till slut. Min kärlek till Killinggänget började med en video med Robert Gustafsson. Sen gick det uppåt och jag ville ha mer och mer DVD:er med honom. Efter bara några veckor hade jag en hel samling med hans DVD:er. Haha.
Nu går jag i ett rum med en till med ungefär samma sak som mig. Jag har en specialpedagog/lärare som jag alltid ska vända mig till. Hon är med mig eftersom jag inte tycker om folkmassor och pga min diagnos. Jag kan te.x inte gå själv in till matsalen när det är folk där. Jag är inte feg för att jag inte vågar det! Jag gillar bara inte folkmassor. Jag är blyg, lugn och tyst. Vi äter i ett rum en trappa ner. Det är mysigt där nere och lugnt. Dessutom är det båttema där nere.
Jag har blivit mobbad. Men jag har inte brytt mig. Jag har bara gått förbi och låtsas att jag inte hör. Jag ignonerar alla fula ord jag fått i låg- och mellanstadiet. Jag tänker annorlundare än dig och jag kan inte alla gånger råför att jag inte förstår vad du menar. Bli inte arg när jag missförstår. Blir du arg känner jag skuld och blir oftast besviken, ledsen och/eller förnedrad. Jag hoppas ni eller du förstod det jag skrev. Om du undrar något är det bara att fråga!
Jag har Asperger, men jag är inte dum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar